ANDERSEN HANS CHRISTIAN

Title:FJÄRILEN
This text will be replaced
Subject:FICTION Scarica il testo


H C Andersens
FJÄRILEN

(Svensk översättning: © Åke Holmberg)
****************************

Fjärilen skulle ha sig en käresta och naturligtvis skulle det vara en liten nätt blomma. Han granskade dem alla. Var och en satt så stilla och beskedligt på sin stjälk som en fröken skall sitta när hon inte är förlovad; men det fanns så många att välja mellan att det blev besvärligt. Besvärligheter var emot fjärilens natur, han flög kortaste vägen till Prästkragen. Henne kallar fransmännen Marguerite, de vet att hon kan spå, och det gör hon, ty älskande plockar av henne kronbladen ett efter ett och vid varje blad ställer de en fråga om den älskade: Av hjärtat? - Med smärta? - Älskar mycket? Litet grand? - Inte alls?,, eller något i den stilen. Alla frågar på sitt språk. Fjärilen kom också för att fråga; han nöp inte av några blad utan kysste dem alla, i den tanken att man kommer längst med godhet.
,Söta Margrethe Prästkrage!,, sade han. »Ni är den förståndigaste frun i blommornas skara! Ni kan spå! Säg mig, får jag den eller får jag den? Och vem får jag? Om jag får reda på det så kan jag flyga raka vägen och fria!,,
Men Margrethe svarade inte. Hon ogillade att man kallade henne fru, ty hon var ju fröken och då är man inte fru. Han frågade för andra gången och han frågade för tredje gången, och då han inte fick ett ord ur henne så gitte han inte fråga mer utan flög vidare på sin friarstråt.
Det var tidigt på våren, och det fanns fullt med snödroppar och krokus. ,De är mycket söta!,, sade fjärilen, ,förtjusande små konfirmander, men litet färska.,, Han såg som alla unga manfolk efter mognare flickor. Därefter flög han till sipporna, men de tycktes honom litet för beska; tulpanerna var för pråliga; pingstliljorna för borgerliga; lindblommorna för små, och de hade ju så stor släkt; äppleblommorna var ju sköna som rosor men de stod i dag och föll av i morgon när vinden kom, och det skulle bli ett alltför kort äktenskap. Ärtblomman tyckte han bäst om, den var röd och vit, den var skär och fin, den hörde till de husliga flickorna med fördelaktigt yttre och gott handlag i köket; han var nära att fria till henne, men i detsamma fick han syn på en vissen ärtskida med vissen blomst på spetsen, som hängde tätt intill.
,,Vem är det?" frågade han.
,,Det är min syster, sade ärtblomman.
,,Så, det är så Ni kommer att se ut då i framtiden?,. Det skrämde fjärilen, och han flög sin väg.
Kaprifolen hängde över gärdsgården och det var ingen brist på de fröknarna, långa i ansiktet och gula i skinnet; den sorten tyckte han inte om. Ja, men vad tyckte han om? Fråga honom
Våren gick, sommaren kom, och så var det höst och lika långt hade fjärilen kommit. Och blommorna visade sig i de vackraste kläder men vad hjälpte det, nu fanns inte längre det friska, doftande ungdomssinnet!
Doft är just vad hjärtat längtar efter i ålderns dagar, och doft finns inte mycket av hos dahlior och stockrosor. Fjärilen letade sig ned till krusmyntan.
,,Den har förstås ingen blomma, men den är blomma helt och hållet, den doftar från rot till topp, den har blomdoft i vartenda blad.
Henne tar jag!,, Och så friade han äntligen.
Men krusmyntan stod alldeles styv och stilla, och till slut sade den: ,Vänskap, men inget annat! Jag är gammal och Ni är gammal! Vi kan gott leva för varandra, men gifta oss - nej ! Låt oss nu inte bära oss åt som stollar i vår höga ålder!,,
Och så fick fjärilen ingen alls. Han hade letat för länge, och det skall man inte. Fjärilen blev en gammal ungkarl som det kallas.
Det var sent på hösten med regn och rusk. Vinden blåste kallt nedåt ryggen på de gamla pilarna så det knakade i dem. Det var inte gott att flyga omkring i sommarkläder, kärleken är en tunn klänning säger man; men fjärilen flög inte heller omkring utomhus, han hade av en slump hamnat inomhus, och där var det eld i kaminen, ja riktig sommarvärme, och där kunde man klara sig.
Men, klara sig är inte nog!, sade han, solsken, frihet och en liten blomma måste man ha!,,
Och han flög mot rutan, blev sedd, beundrad och satt på nål i glaslådan; mera kunde man inte göra för honom.
,,Nu sitter jag på stjälk precis som blommorna!,, sade fjärilen. ,Direkt angenämt är det dock inte!
Det är nog som att vara gift, man sitter fast!,, Och så tröstade han sig med det.
Det var en dålig tröst!, sade krukväxterna i rummet. Men krukväxter kan man inte ta på orden», menade fjärilen. ,De umgås för mycket med människor! »



...

  • Libri.it

  • Libri.it