Ossung Birgitta

Title:SAGAN OM DEN LILLA GULA BILEN
Subject:FICTION Scarica il testo


© Birgitta Ossung
Sagan om den lilla gula bilen
***************************

På plåtverkstaden stod en liten gul bil och såg sur ut. Den var sur för den var bucklig, och den var bucklig för att den hade kört i diket. Eller körts, kanske man ska säga.
- Jag såg att det var löst grus på vägen, berättade bilen för sina likaledes buckliga kompisar, och jag ville köra långsamt där. Men Olle, han bara körde på som vanligt, han.
- Hur gick det? frågade en blå bil till vänster.
- Ja, Olle klarade sig med en stukad hand. Men titta på mig, va. Trasiga lyktor, trasig vindruta och så alla dessa repor och bucklor.
- Ja, det är ett elände, sa en röd bil till höger. Folk fattar inte att det gör ont.
Efter en vecka var den gula bilen lagad och skulle köras ut från verkstaden. Bilmekanikern öppnade stora porten mot gatan och just när han hade gjort det gjorde den lilla gula bilen en riktig rivstart. Den körde fort förbi mekanikern. Men väl ute på vägen saktade den ner och körde snyggt och ordentligt. Härligt, tänkte bilen. Det här har jag alltid drömt om.
Det var det konstigaste jag varit med om, sa mekanikern för sig själv, jag måste nog ringa polisen. Och det gjorde han.
Solen sken så varmt. På ömse sidor av vägen var det ljusgröna hagar, mörkgröna skogar, blåa sjöar. . . Några hästar gick och betade på en äng till höger. Bilen vinkade åt hästarna. Några kor betade på andra sidan av vägen. Bilen vinkade till korna.
Så var det plötsligt motorväg, och i högerfilen segade sig två långtradare fram. Lilla bilen tyckte det var lika bra att köra om. Den såg noga efter att ingen var på väg att köra ikapp i vänsterfilen, och så körde den om. Föraren i första långtradaren tog upp sin mobiltelefon och ringde till kompisen i bilen bakom.
- Såg du någon förare i den där bilen? frågade han.
- Nej, det var konstigt, sa den andra. Kan den vara fjärrstyrd?
- Jag ringer polisen för säkerhets skull, sa den första föraren. Och det gjorde han.
Lilla bilen körde vidare. Snart lämnade den motorvägen, för den tyckte bäst om att köra på småvägar så den hann titta sig omkring lite. Ett tu tre fick den väja för en pojke som hade kört omkull med sin cykel. Bilen bromsade in och backade sedan tillbaka till pojken.
Pojken verkade väldigt ledsen och hade gjort sig ordentligt illa. Han hade skrapat ena armen och kunde knappt stödja på höger ben. Lilla bilen öppnade ena bakdörren. Pojken kravlade sig in. Bildörren stängdes, och bilen for iväg. Raka vägen till sjukhusakuten for den. Ända fram till dörren.
Pojken kravlade sig ur och skulle just tacka föraren, när han märkte att det inte fanns någon. Är bilen fjärrstyrd? tänkte pojken. Det tänkte sjuksystern som tog emot pojken också.
- Jag ringer polisen, sa hon. Det här var det konstigaste jag har sett.
Den lilla bilen körde vidare på de små vindlande vägarna. Mellan diken fulla av fluffig vit hundloka och lilablå midsommarblomster körde den. Det doftade nyslaget hö. Efter en stund kom den fram till en sjö där en svan med ungar sam omkring, och björkar speglade sig i vattnet. Här stannade den lilla gula bilen och bara stod och njöt. Då kom en polisbil . . . och en till . . . och en till. Fem polisbilar kom fram till sjön, och i den sista satt Olle.
- Är det här din bil? sa polisen.
- Ja, sa Olle.
- En sån fin liten bil, sa polisen, den är du väl rädd om?
- Ja, sa Olle.
Olle gick bort till sin bil. Polisbilarna for iväg. Olle försökte öppna bildörren. Det gick inte.
- Är du sur på mig, sa Olle. Han klappade försiktigt på den nylackade plåten. Jag lovar att köra försiktigt, sa han.
Då fick han upp dörren.
Han satte sig i förarstolen. Han tittade på den vackra sjön, på svanarna och på björkarna som speglade sig i vattnet.
- Vad fint här är, sa han. Hit måste vi åka ofta du och jag, eller hur? Lugnt och försiktigt ska jag åka. Jag har inte haft det så roligt med min stukade hand heller må du tro.
Den lilla gula bilen lyssnade och blev glad.
- Tut, sa den.

...

  • Libri.it

  • Libri.it